FINALLY HOME

Hemresan gick inte riktigt som planerat. Hela vägen från Auckland till London flöt allt på bra och jag fick några timmars sömn i Dubai. Landade klockan sex på morgonen i London och hade då fem timmars väntetid innan mitt sista flyg hem till sverige skulle avgå. Hittade en bänk och somnade till en stund men vaknar av att jag hör upprörda röster omkring mig. På en tv framför mig ser jag ett flygplan med texten ”Breaking news: emergency landing Heathrow”. Tydligen hade ena motorn exploderat på ett plan som precis landat. Det var ambulanser och brandbilar på hela landingsbanan och folk började få panik. Det blev kaos på flygplatsen och köerna vid Costumer Service blev bara längre och längre. Ingen kunde hjälpa mig eller svara på några av mina frågor. Jag fick tillslut veta av en annan svensk jag träffade att alla flyg från klockan 11 har blivit inställda och terminalen jag befann mig på skulle spärras av.

 

Vi blev ombedda att gå ner till Connecting Flights och boka om våra biljetter men köerna var redan långa. Jag träffade ett Nya Zeelänskt par som skulle med samma flight som mig så vi ställde oss och köade tillsammans. I tre och en halv timme stod kön still och folk blev bara mer och mer frustrerade. Jag fick låna en telefon av paret så jag kunde ringa till mamma som befann sig i bilen på väg upp till Arlanda för att hämta mig. I samma sekund som jag hörde hennes röst började jag storgråta. Jag längtade hem så otroligt mycket och började få lite panik på alla människor som irrade omkring och folk började skrika på varandra och vi fick ingen information om vad som skulle hända. Inte nog med det så fick en äldre man i kön framför oss epilepsi anfall mitt i allt.

 

Paret jag köade med valde att lämna flygplatsen och försöka ta hjälp av sin son hemma i sverige. Dom gav mig sitt nummer så jag kunde ringa om det var någonting. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag stod kvar i kön i någon timma i hopp om att komma med en senare flight hem till sverige. Jag kollade på klockan och insåg att jag skulle ha landat hemma i sverige för 20 minuter sen och att Carro troligtvis stod där och väntade och undrade vart jag höll hus brast det igen. Jag kände mig så ensam och hjälplös och kunde inte göra någonting åt situationen. Tillslut fick jag ett papper i handen där det stod att jag måste lämna flygplatsen och ta in på hotell över natten och mer information skulle vi få under morgondagen angående de inställda flygen. Hörde av folk i kön att vi kunde bli kvar i London fram till måndag eller tisdag.

 

Efter ytterligare några timmars lång väntan, många tårar och samtal senare fick jag äntligen höra av pappa att han hade bokat en ny flight hem till mig från en annan flygplats under lördagen tillsammans med det Nya Zeelänska paret. Jag fick sista platsen i planet och det var en sån sjuk lättnad. Direkt efter att jag lagt på samtalet med pappa ringer paret upp mig och säger att dom har bokat hotell för mig över natten. Då kom tårarna igen. Jag tänkte att äntligen fick jag positiv information och allt skulle lösa sig.

 

Jag ringde upp hotellet och mannen jag pratade med sa att en buss skulle komma och hämta upp mig om en halvtimme. Jag gick ut i kylan och väntade och väntade och väntade. Båda mina mobiler var döda så jag kunde inte ringa upp hotellet igen och fråga vart bussen höll hus. Jag frågade flera människor som jobbade där om vart jag skulle gå och alla sa olika håll eller att de inte kunde hjälpa mig. Trött, frusen och ensam stod jag där och hade ingen aning om vart jag skulle. Då kom tårarna igen. En man som stod en bit bort kom fram till mig och frågade om han kunde hjälpa mig på något sätt men jag kunde knappt få fram ett ord. Jag förklarade läget lite snabbt och han sa direkt ”I promise that I wont leave you until we sort this out. I will drive you there myself if I have to”

 

Efter att fått höra dom orden kändes allt lite bättre. Mannen följde med mig in på flygplatsen igen och köpte en ny bussbiljett och en varm choklad till mig och bar sedan min 50 kg tunga packning ut till bussen. Jag var så otroligt tacksam för all hjälp. Han var det första hjälpsamma personen jag stött på under hela dagen efter det andra paret. Jag vet inte vad jag hade gjort utan mannen och parets hjälp. Då hade jag troligtvis blivit kvar i London tills nästa vecka då British Airways kunde boka om mig till en ny flight.

 

Jag hade varken sovit eller ätit på över 20 timmar när jag kom till hotellet på kvällen. Jag tog en varm dusch och kröp sedan ner och sov i några timmar innan klockan ringde igen och det var dags att åka tillbaka till flygplatsen. Mötte upp det Nya Zeelänska paret och de var lika glad att se mig igen som jag var att se dom. Landade på Arlanda några timmar senare och det kändes så himla bra. 

 

Så nu är jag här äntligen tillbaka hemma i sverige. 3 dygn, 7 timmars sömn och 6 flighter senare. Det var så otroligt skönt att få krama om familjen igen, som jag har saknat dom!! 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0